Det sista som lämnar människan är hoppet
Den senaste tiden har vi i ledningsgruppen i Burkina Faso av någon anledning pratat om Sinnesro-bönen vid upprepade tillfällen så att det nästan blivit som en kul grej att hänvisa till den, när någon hetsar upp sig vid ett rödljus i trafiken, eller att det tar lång tid att få in maten på restaurangen. Det är så klart oändligt mycket svårare att ta till sig bönen, i större frågor, men jag tror ändå att det är en början. "Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."
Jag tror att mitt och många andras problem är att vi tror att det mesta går att förändra. Om vi radar upp alla problem vi tampas med och saker vi tycker är fel med världen, så vill vi nog gärna tro att om vi bara, om alla bara, om … det är inte så lätt att hitta acceptans. Vi vill inte acceptera barn som dödas eller svälter, vi vill inte acceptera maktmissbruk och miljöförstöring, vi vill inte acceptera maktgiriga politiker som tycks helt samvetslösa. Men vad kan jag förändra? Jag förändra dessa stora frågor? Och om jag inte kan det, ska jag då acceptera? Det går självklart inte. Vår kära Dr Denis Mukwege, Nobelfredspristagare 2018, brukar säga, att det värsta som kan hända är likgiltighet. Vi får helt enkelt inte ge upp.
Men när problemen hopar sig och verkar komma från alla håll, så kan det vara minst sagt svårt att känna sinnesro. Jag kan inte dra mig till minnes när eller om jag egentligen läst hela bönen. Jag rekommenderar det. Med risk att låta klyschig så ligger det något i att ta ett steg i taget, leva en dag i taget.
Det finns tillräckligt med stora frågor som behöver vår energi, att vi kanske kan börja applicera sinnesrobönen där den är lättast, nämligen i det vardagliga. Kan jag påverka att tåget är sent? Nej, ok då tar jag det med ro och läser ett kapitel till i min bok eller svarar på några mail till. Det finns massor av små vardagliga händelser som klantiga människor i trafiken, datorn som hänger sig, eller det du hade tänkt välja på menyn till lunchen är slut.
Och så finns det alla små saker som den sura personen i kön – säg något vänligt och hjälp den, vi kan aldrig veta vad människor bär på och vad lite extra omsorg kan betyda. Eller den på stan som förolämpar någon som den tycker faller utanför ramen - som skulle behöva få höra från just dig att det där inte är ok, för att vakna upp ur sin bubbla. (för att inte tala om vad det betyder för den som blev förolämpad).
Vi jobbar med stora frågor, livsavgörande, och världspolitiken påverkar oss högst påtagligen. Vi har gått igenom två militärkupper, demokratin har satts ur spel vilket försvårar allt vad gäller myndigheters handlingskraft i de dokument vi behöver, processer vi driver etc, fransmännen har flyttat ut, Putin och Iran har flyttat in, jihadisterna fortsätter sina attacker och de interna flyktingarna är många. Sådan oreda verkar ge luft åt andra små-påvar som vill bråka så lokalt har vi och vår personal utsatts för hög press och stress, både externt och internt. Oredan har gjort att lokala intäkter har mycket svårt att komma igång efter lock-down-åren (ekonomin och rörligheten i landet är låg), vilket försvårar tillgången till tex gaz och drivmedel, vi har haft torr-katastrofer med svält-år som följd, och UD avråder från resor till landet så det är svårt att bjuda med företag och experter som vill bidra i verksamheten. (…)
Ja listan kan göras lång och konsekvenserna är dagligen påtagliga och något vi måste förhålla oss till.
Acceptans eller mod att förändra? Eller är det så att det faktiskt är båda? Sinnesrobönen fortsätter att vi ska ta denna galna värld som den är (inte exakt de orden) och inte som vi önskar att den ska vara, och jag väljer att tolka meningen efter att vi ska ta ett djupt andetag, ta ett steg i taget, göra det vi vet är rätt, så kommer det att lösa sig.
Och trots att beskrivningen av läget i Burkina (och väldigt många andra delar i världen) kan låta lite mörkt, har vi hittills överlevt, vi har visat att vi är resilienta, att vår uthållighet och struktur är stabil i bokstavligen vått och torrt, vad gäller matsäkerhet, rent vatten, energi, hälsa, utbildning och infrastruktur och att det vi byggt upp skulle kunna bidra till högre stabilitet i större skala! Och detta tack vare er kära läsare och stödjare!
Så låt oss glädjas åt ett ögonblick i sänder, leva en dag i taget, acceptera de små sakerna som kvittar och samla kraft och mod för resten.