Glad alla hjärtans dag!
Sista veckan i Nakamtenga blev som alltid full fart in i det sista. På frågan: Hann du vad du skulle? Så måste jag svara inte i konkreta saker på listan av personer att träffa, möten att hålla och saker att fixa (för det hinns ju aldrig ;-), utan snarare vad vi uppnått och med vilken känsla jag sätter mig på flyget mot Sverige.
Så svaret är: ja, det gjorde jag faktiskt. Som en av våra svenska styrelseledamöter uttryckte det: Ibland är livet lite onödigt spännande. Och så får vi väl sammanfatta denna månad:
Omfattande omorganisation – som föll oerhört väl ut!
Byte av högsta ledning i organisationen som genom åren skjutits upp för att ingen vill ta maktstriden – som skedde i total konsensus och massivt stöd för den nya ledningen.
Rättsprocess för just rättssäkerhet – som föll till vår fördel och därmed ökat förtroende för nationella systemet.
Militärkupp som ju sällan känns helt bekvämt (män i uniform och tunga vapen i ledningen…) – beskrev sin egen uppdragsbeskrivning enligt att säkerställa respekten för mänskliga rättigheter, sätta befolkningen i första rummet (där de i varje mening nämnde kvinnor först), bekämpa korruption och framför allt skapa säkerhet och eliminera jihadisternas framfart. Folket antingen firar och hyllar dem eller är i alla fall försiktigt positiva.
Utegångsförbud, nedstängda sociala medier och sedan totalt avstängt internet, krav på stängda skolor, stängda gränser – vi använde tiden till fortbildning för personalen, workshops och fokuserade dagar i byn.
Så nu sitter jag här på alla hjärtans dag och vill skicka all min kärlek till alla modiga, snälla och kärleksfulla medmänniskor. Ibland ter sig livet onödigt spännande, men när vi kommer ut på andra sidan, förstår vi varandra ännu bättre, vi vet att det var värt att stå upp för det vi tror på även om andra upplevde oss bråkiga ett tag. Jag vill hylla mina medarbetare i Nakamtenga. Vilket gäng! Och jag vill prisa alla Yennengas vänner runt om i detta avlånga land och runt om på jorden, som ger inspiration till nya pusselbitar som passar in i nästa steg i det vi gör. Om normer, uppfostran och yttre faktorer begränsar möjlighet till demokrati, transparens och jämställdhet, hur kan vi då skapa strukturer, organisation och rutiner som gör det lättare att stå upp för det som är rätt?
Det är när det sistnämnda implementeras och vi ser hur locket öppnas, som jag vill skrika av fröjd och mitt hjärta bubblar av stolthet och tro på framtiden. Om vi kan göra det i vår by, i en mycket hierarkisk och traditionell miljö, så kan du göra det där du är, och vi kan alla göra det för en hållbar och fredlig värld! Jag vet att det är en klyscha att säga att allt är möjligt och att det är du själv som sätter begränsningarna. Kalla mig naiv, men på mitt skrivbord ligger en anteckningsbok jag fick av en kär vän när vi var i Sydafrika, med ett citat från Desmond Tutu: Everything seems impossible until it’s done. Så ju fortare du hjälper mig, oss, dig, så gör vi det!
